Hundens genetik allmänt
Hunden har 78 kromosomer i varje cellkärna. I ägg och spermier, dvs. könscellerna, finns halva antalet (39 st). När en spermie och ett ägg smälter samman blir antalet kromosomer fulltaligt. Då finns all genetisk information för att det ska skapas en ny hund.
Kromosomerna innehåller anlag som ofta finns i par. Det är dessa anlag som ensamma eller i kombination med andra anlag bidrar till en viss egenskap hos hunden. Valpen får ena anlaget i paret från tiken och andra anlaget från hanhunden. Om båda anlagen i ett anlagspar har samma information, säger man att hunden är homozygot för den egenskapen. Om anlagen i ett par däremot har olika information säger man att hunden är heterozygot för egenskapen.
Arvsanlag kan vara olika starka, dominanta eller recessiva. De dominanta anlagen har starkare genomslagskraft och det räcker att de bara kommer från ena föräldradjuret. De recessiva anlagen kan döljas av ett dominant anlag. För att ett recessivt anlag ska slå igenom behöver det komma från båda föräldradjuren.
Genom att följa en hundras i flera generationer och göra DNA-analyser har man lärt sig mycket om vad som döljer sig i hundens gener. Det finns till exempel mycket information om ärftliga sjukdomar.
Ärftliga sjukdomar
En av de viktigaste anledningarna för att förstå genetik är att undvika att sprida genetiska defekter eller ärftliga sjukdomar. Man vill inte avla på djur där det finns en konstaterad sjukdom eller där det är en stor risk att sjukdom sprids vidare till nästa generation. Många hundraser har särskilda hälsoprogram där man gör tester innan hunden får användas i avel. Några av de ärftliga sjukdomar man följer upp är höftledsdysplasi, patella luxation, PRA och blödarsjuka.
Genom en välplanerad avel kan man också undvika att det föds valpar med exteriöra problem av olika slag. Många hundraser har redan väldigt specifika och ibland extrema exteriöra egenskaper. Som hunduppfödare har man ett ansvar under djurskyddslagen att inte avla på djur där det finns en risk för negativ påverkan på avkomman.
Ärftliga egenskaper
Hunden ärver inte bara utseende och hälsa från sina föräldrar utan även många egenskaper som ger hunden dess temperament och karaktär. Mentaliteten hos en tik och hanhund som ska paras är minst lika viktig som att det är friska hundar. Om man har en tik som är ängslig eller otrevlig så finns det ju en risk att valparna också blir sådana. Idag finns det olika mentaltester man kan göra på sin tik eller hanhund.
Inom vissa hundraser är det önskvärt med stark jaktinstinkt som hos jakthundar. Hos andra hundraser ska vill man se vallningsegenskaper som hos olika vallhundar. Sen finns det hundar som man planerar att använda i andra arbetsuppgifter eller i olika hundsporter. När man väljer vilka hundar som ska användas i avel kan resultat på jaktprov, arbetsprov eller annan meritering ge en vägledning. Hundar är givetvis inte bara sina gener, de präglas av sin omgivning och inte minst av sin ägare och förare. Bland det viktigaste är att hunden ska kunna fungera som en bra sällskapshund. Vi ska trivas ihop med våra hundar och ha en vardag som fungerar.
Vilken färg får valparna?
Många hundraser kan ha lite olika färger. Om man har en tik i en färg och en hanhund i en annan färg blir man nyfiken på vilka färger valparna får. Vissa färger är dominanta anlag. Det innebär att den färgen har starkare genomslagskraft. Andra färger är recessiva. Då får det inte finnas något dominant anlag som döljer det recessiva. Har man till exempel en tik med endast dominant anlag för en viss färg så kommer inte den recessiva färgen slå igenom på valparna. Har däremot båda föräldradjuren den recessiva färgen i generna så kan den slå igenom även om de inte själva har den färgen.
Inavel
Inavel innebär att man parar individer som är släkt med varandra. I en stor population är det lätt att undvika inavel. Däremot i en relativt liten population, som de flesta hundraser, är det svårare att undvika. Man har tidigare inom hundavel valt att para hundar som är nära släkt för att individer inom samma hundras ska bli mer lika och jämna till utseende och karaktär.
Man har med åren lärt sig att det finns risker med inavel. Det finns till exempel en risk att avkomman blir mindre fertil, har en sämre tillväxt och lägre livskraft. Det finns också en risk att recessiva anlag dubbleras oftare och ökar förekomst av genetiska defekter, eller att vissa anlag förloras. Idag håller man därför koll på inavelsgraden, vilket innebär den andel av en individs gener som är identisk med släktingen genom arv. För att få en långsiktigt sund utveckling av en hundras ska inavel undvikas.
